Jag hinner inte med att blogga ju.

Igår var det 15 år sedan ESTONIA förliste och min käre storebror försvann i det kalla otäcka havet.

Det var den jävligaste dagen i mitt liv..fyy så hemskt det var innan vi visste OM  han fanns ibland dom räddade eller om han försvann i det blåsvarta kalla vattnet.

Min bror var journalist på Tidningen Vi och jag tror INTE att  han sov när detta hände...aldrig NO WAY så nyfiken som han var och lättväckt så var han säkert med och försökte rädda andra och sej själv i all kaos. Jag undrar ju om han fanns med i livbojorna och föll över bord från dom eller om han föll i vattnet från ESTONIA...ja som ni förstår så han man många många tusen frågor som vi aldrig kommer få svar på och det har väl man funnit sej i men man blir ju påmind varenda årsdag den 28 september 1994.

Igår var Elin och jag och hälsade på  min gamle Far som hade fått en hjärtinfarkt i söndags, så han ligger på Huddinge sjukhus hjärtintensiven och vilar ut efter denna pärrs. Det här är hans 4-de infarkt som han drabbas av hur många skall han orka med. Denna gång var det visst en stor infarkt och efter detta så blir han nog sämre i sitt orkande och att kunna sköta sej själv.

Han har TRYGGHETSLARM men det är ju löjligt han fick ringa ambulansen för larmcentralen på hemtjänsten fick inte ändan ur vagen att komma till pappa utan ambulansen kom före dom ????? och dom fick ropa i brevinkastet att han skulle öppna till dom men se det kunde han  ju inte för han var sååå dåligt. Dom fick vänta tills kärringen kom från hemtjänsten och öppna med deras nyckel... varför skall han då ha trygghetslarm när dom inte kan ringa till  112..

Hmmmm man blir ju lite fundersam varför i  herrans namn pappas larmcentral  inte  kunde agera lite snabbare, han kunde ju ha legat där och dött på kuppen. Tur att han ringde själv....bra karl  reder sej själv...

Nu väntar sängen på mej

Sov gott

Moa